Den där Julia...

Ninni lever fortfarande, tack och lov. Hon verkar lite bättre än i lördags men hon är fortfarande inte sig själv... Jag är så orolig för henne och imorgon ska vi åka in till veterinären, om de säger: "det finns inget vi kan göra" så vet jag inte vad jag ska ta mig till, hur ska man kunna fortsätta sitt liv utan Ninni när hon har varit i mitt li i 6 hela år?? Ninni är den bästa kaninen i världen, hon är min superkanin! <3
I 2 dagar har jag masserat Ninni på magen (för veterinären sa att man sulle det) och idag bajsade hon t.o.m lite som tur är. Hon hade fullt med gaser i magen och nu har de kommit ut tack vare min massage (kaniner kan inte rapa eller prutta så gaserna kan inte komma ut utan plopparnas hjälp) som hon tycker är mega-skön by the way men hon får inte äta något förutom hö och hon har magrat så mycket!! det är som om ryggraden sticker upp i luften (lite överdrivet beskrivet men den sticker upp mycket och hon är mycket mager!).  Jag är så orolig för henne och jag är så rädd för att det hemskaste ska hända och jag gråter varje kväll. Jag är så rädd, jag vill inte förlora henne! Jag är också rädd för att om jag förlorar henne att jag inte är där, att det kanske är mitt i natten så jag sover eller så, vem vill dö ensam liksom? Ibland blir jag helt yr i huvudet för det första för att jag är rädd, sen för att jag vet inte vad mer jag kan göra än att massera, fylla på i hö-korgen och för att hon vad som en händer kommer att ha det bra: Hos mig eller i kaninhimlen (eller vad jag ska kalla det för). 
Det är så jobbigt att skriva om det här men jag måste om jag ska orka vara glad i Ninnis närhet så att inte alla gråter runt omkring henne, hur kul är det liksom? Jag önskar jag var lika stark som du Ninni, ge inte upp!